Jag har tidigare hyllat och lyft fram tjejer som fiskar vilket jag fortfarande gör. De behövs helt klart och varje gång jag ser eller läser om tjejer som kan mycket om fiske kan jag inte annat än bli imponerad. I vintras ramlade jag över ett klipp på You Tube där Cecilia Grönberg ismetar tillsammans med några grabbar. När storfisken skulle upp ur hålet var det hon som tog initiativet och stoppade ner hela armen i hålet och landade en fin firre i ett tillsynes perfekt gälgrepp. En van och duktig fiskare vet vad han/hon pratar om, är sådär överdrivet intresserad så det nästan lyser i ögonen och visar genom handlig att de bemästrar fiskets alla konster ute vid fiskevattnet.
Mona Widen är en av våra duktiga fisketjejer här i landet. Här syns hon med en grotesk abborre från jämtländska Hotingsjön som hon fångade förra året. Läs mer om Mona och denna jätteabborre på Fish Ecos sida.
Tyvärr har jag sett att verkligheten ofta är otäck i den bemärkelse att de fisketjejer som ofta lyfts fram av media, syns på diverse sidor eller representerar olika redskapsaktörer på marknaden inte är de som nödvändigtvis fiskar bäst utan istället framvisar ett vackert ansikte eller fin kropp. Med genusdebatten från i vintras i färskt minne och de lättklädda eller ibland nakna fiskepigorna kan jag inte annat än små le. Det märks tydligt att sportfisket är en mansdominerad sport/hobby där vi män styr och ställer. Verkligheten är således något vi män skapat och då kanske det inte är så konstigt att det finns tjejer som utnyttjar detta genom att visa upp sig med ett vackert yttre och det funkar ju bevisligen.
Nu är jag inte ute efter att hänga ut de tjejer som jag syftar på utan det jag tycker är sorligt är att det säkert finns flera duktiga fisketjejer som de tar utrymme ifrån. Sedan att några av våra största jättar på fiskemarknaden bidrar till detta är bara beklagligt. Det jag är rädd för är att denna trend riskerar att förlöjliga tjejer som fiskar, att man ser dom mer som ett objekt än en duktig fiskare. Men vad vet jag, ja är ju bara en man som likt andra män gillar att titta på vackra kvinnor…
*********************************************************************************************************************
I våras var jag ute på mitt årliga mörtfiske där jag sparar och fryser ner några större fiskar till höstens och vinterns gäddfiske. Valet av plats föll den här gången på Alån och platsen var nedanför bron i Klubben där iden samlas för att leka. Mörten kommer oftast upp lite senare och just som iden dragit tillbaka mot havet brukar mörtfisket vara som bäst. Nu var tiden inne och jag var på plats.
När jag kom ner till fiskeplatsen såg jag att det stod ett par i övre medelåldern och fiskade. De första som händer då de ser mig är att gubben i sällskapet tar några steg mot mig för att liksom markera ”att kom inte nära min fiskeplats”. Jag hälsar på dem och får en knappt ohörbar grymtning som svar. Jag frågar sedan lite försiktigt hur det går och får ett svar av kvinnan att de inte fått något alls. Mannen ser inte överhuvudtaget mot mig.
Jag riggar snabbt mitt matchspö och kastar sedan ut mitt flöte laddat med ett par maggots och majskorn som krokbete. Trots att jag endast upptar ca 10 % av fiskeplatsen så vet jag att de överlåtit det bästa stället åt mig och det dröjer bara några sekunder innan första mörten är landad. Jag ser i ögonvrån att gubben registrerar det hela och när flötet åter är på plats i vattnet följer han det slaviskt med blicken. När det så dyker ännu en gång kan han inte längre hålla tyst utan säger till sin fru, ser du han får ju fisk hela tiden, varför får vi inte något? När så den tredje och fjärde mörten kommer upp så börjar frågorna hagla, vad har du för bete? Vilket djup fiskar du på? Hur stor krok har du?
För varje fisk jag får ju mer desperatat blir gubben och jag blir i min tur än mer laddad. Jag koncentrerar mig nu allt var jag kan och varje bommat napp följs av en tyst svordom inom mig. Jag njuter av hela situationen på något konstigt sätt, att få denna osympatiske människa som inte ens bemöda sig att hälsa på mig ur balans känns riktigt gott. Frågorna blir allt mer utsvävande och snart får jag frågor om de har fel färg på flötet och om all fisk bara finns där jag står. Jag visar dock god ton genom att artigt svara på frågorna men bemödar mig inte att ge några längre utläggningar, tips eller råd. Sedan kan jag inte låta bli att retas lite med gubben genom att låta mitt flöte driva med strömmen så att det hamnar bara några centimeter från hans. Just precis i det läget dyker mitt flöte och strax därefter har ytterligare en mört kommit upp.
Så här ser det ut på platsen där jag fiskade, dock några år före denna berättelse.
Efter detta råder det en kuslig stämning på platsen, kommentarerna efter varje fisk som jag får upphör, kvinnan surrar i sin tur allt mer att hon vill hem medan gubben envist fiskar vidare. Till slut ger han dock upp och snart försvinner de tillsynes ljudlöst från platsen. Själv fiskar jag vidare en kort stund innan jag beger mig hemåt med ett leende på läpparna och en påse fina agnfiskar i handen…
* En bidragande orsak att de inte fick någon fisk överhuvudtaget var att de endast använde majs som bete medan jag använde mig av majs och maggot kombinerat. Men eftersom situationen blev som den blev gömde jag maggotburken och smög då jag agnade kroken, så gubben trodde att vi bägge fiskade med majs:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar